Hej alla! :)
Usch mår inget vidare just nu, tänkte gå ut och gå efter maten men det fick jag minsann inte. Pappa säger att han inte litar på mig tillräckligt och så länge jag är "sjuk" kommer det nog vara så... Och min bonus mamma säger som vanligt "Håller hon fortfarande på med dessa fasoner.. Usch!" blir bara så irriterad, dem vet egentligen ingenting! Och en STOR middags ångest på det hjälper inte precis.
Hade tänkt skriva lite mer ett peppande inlägg men nu är jag för ledsen för det! Hörs imorgon, hoppas ni har en bra måndags kväll.

Den känslan när du tycker att du ätit för mycket fast du bara ätit ett äpple...

Den känslan när  du bara gråter och gråter för att du gått upp ett enda kilo..

Ändå är jag bara i början på mitt ätstörda beteende! Jag har inte en enda aning om vad som kommer hända här näst. Men mina tankar är tillbaks och jag har verkligen ingen lust att äta, åtminstone inte mycket. Vet inte om allt kommer bli som innan när jag smugglade mat i kinderna för att spotta ut, eller om jag kommer bli tränings galen igen.. Jag har som ätit någolunda bra på senaste tiden tillochmed lite godis men det slank väl inte ner smärt fritt. Jag har även gått upp 2 kilo! Vilket ska vara bra med tanke på att jag gick ner 6 - 7 kilo. Men även om jag vill mer än allt att det ska bli bra, så drabbar ångesten mig och det är ungefär som två halvor av mig, den ena tillhör den ätstörda sidan och den andra är liksom den friska jag! Men ibland så är den ätstörda sidan så mycket starkare. Och jag kan inte ljuga, jag vill ner i vikt men ändå är jag medveten om att det är fel men ändå så bara rår jag inte för det. Faktiskt så är det här lite konstigt, jag förstår inte riktigt på mig själv, jag är ärligt frisk nog att ändå förstå att jag inte är fet, eller jag gillar inte min mage hade velat ha den lite mindre och mer väl tränad. Men det är självaste siffran jag hatar den är den som liksom berättar för mig om jag är fet eller smal, och på såvis anser jag mig själv som stor/tjock. Det beror också på mitt humör, är jag väldigt ledsen/depprimerad så förändrar tankarna synen på mig själv starkt. Men dem tillfällerna jag mår ganska bra och är någolunda glad så kan jag tycka det är okej att äta lite mer, men det brukar försvinna oftast dagen efter och då jag få riktigt mycket panik och väger mig säkert 5 gånger om dagen. Jag vet inte alls hur det står till med mig just nu, men jag ska nog ta en en kopp te sen gå ut och gå med hundarna sen lär jag väl fara till en av mina bästavänner och hitta på nå.

Hoppas inte inlägget blev triggande om det är någon som läser och har problem med mat eller liknade, men detta är som en slags dagbok och då lär jag ju skriva av mig en hel del liksom men jag ska komma med peppande inlägg  också plus min melj andress. Kram

Älskar denna låt. Den kan även visa lite hur det kan vara!

Jag gillar nog mest att lyssna på den eftersom då känner jag själv att det finns andra som är med om liknande.

Godmorgon..

Tror att jag mår ganska så bra idag?

Det kan vara lite krångligt att jag från 0 mål om dagen till 5 mål. Mina föräldrar kollar upp allt just nu, jag får inte sova över hos kompisar, inte äta middag hos kompisar och massa sådant iallafall för tillfället. Jag kan väl lika gärna berätta hur allt började hur allt är nu och hur det varit!1

Alltså jag är själv väldigt lätt påverkad av andra, och tar ALLTID åt mig av minsta lilla negativa kommentar... Jag var iallafall ute med en av mina vänner, och jag mådde rätt så dåligt den dagen så jag läste på en sida "Umo.se" där kan man typ läsa om man har problem eller liknande, och jag gick väl runt där på den sidan och så kom vi in på ätstörningar och vi läste väl om det sen var inget mer med det! Men jag började få hat på min så kallade Ask där man kan skriva anonymt dem skrev att jag hade stora lår, vägde mycket osv. Även en klasskompis sa "Amen jag tror du väger mer än mig just nu!" Kan säga att hon som sa det väger dock en hel del mer än mig och det visste ju jag men ändå tog jag åt mig, och jag tror att någonstans där började det plus att jag redan då var ganska depprimerad över andra saker. Sen så började jag bara svälta mig själv för att jag hade "läst" att man går ner i vikt genom sådant. Jag höll på så i några månader och blev riktigt besatt av att gå ner i vikt, sökte på bantings tips, pro ana sidor konstant men sen föll allt. Jag svimmade i skolan, jag skakade, jag grät, kunde knappt gå och fick så otroligt svårt att andas och bara hyperventilerade! Två av mina vänner hjälpte mig till skolköterskan, hon hjälpte mig att andas lugnare och frågade mig olika saker! Sen följde dem med mig till matsalen där jag fick äta nå så att jag fick tillbaks min färg i ansiktet och lite energi i kroppen, skolköterskan skulle iväg på ett möte då mina kompisar stannade istället med mig tills jag mådde bättre, och då orkade jag inte längre. Jag brast ut för jag orkade inte hålla det inne längre! Jag berättade allt, och dem blev chockade speciellt en av dem, en av mina två kompisar som nu var med mig hade själv varit inlagd under hela sommaren pågrund av sin sjukdom Anorexia! Så hon pratade med mig och sa att hon ska följa med mig till skolköterskan på måndag. Hon har varit ett enormt stöd för mig och är det fortfarande.

Men när vi väl var hos skolköterskan var det jobbigt, jag mådde så dåligt och jag bara grät och grät. Ja och nu så vet såklart min pappa om det, vi har även en tid hos en läkare den 18:nde december om 9 dagar alltså! Och jag vet inte riktigt hur min pappa tar det, han är upprörd, orolig och lite ledsen. Och jag har försökt mitt bästa att förklara för honom också, men vi försöker vara som vanligt! Min bonus mamma har typ flippat ut på mig över tusen gånger vilket gör mig lite irriterad, för det hjälper inte genom att skrika och vara arg på mig. Fast ja dem kanske inte riktigt vet hur dem ska reagera? Men det var det iallafall. Uppdaterar senare.. kram.  

(Bild från somras)